Projektuppsats svenska III
Institutionen för Nordiska Språk
Stockholms Universitet
Vårterminen 1998
Hur påverkade Sverige
och dess grannländer varandra
under andra världskriget?
av
© Sharon Mortemore
Karita Hirvonen
Sanda Silite
2. Sveriges position överhuvudtaget
1. INLEDNING
Det är viktigt att vi, som unga människor, inte bara glömmer bort det hemska som hände i Europa och större delen av världen för drygt femtio år sedan och betraktar det bara som något i förfluten tid som inte angår oss, utan att själva ta reda på vad som hände, eventuellt dra slutsatser om vad kriget kan säga om den mänskliga naturen, och i bästa fall tänka vidare på hur man ska kunna undvika ytterligare upprepningar.
I den här uppsatsen har vi tagit det första steget genom att försöka ge en bild av hur man i Sverige upplevde kriget, hur Sveriges neutralitetspolitik under andra världs kriget påverkade grannländerna och, vidare, hur grannländerna i sin tur påverkade Sverige.
Som utländska studenter har vi varit särskilt intresserade av Sveriges roll i andra världs kriget - var Sverige verkligen neutralt? och i så fall, hur påverkades de andra nordiska länderna av Sveriges agerande?
Det finns
mycket som går att berätta under den här rubriken, men vi ha
begränsat oss till, först och främst hur Sveriges överenskommelse
med Tyskland om deras användning av Sveriges järnvägsnät påverkade
Norge och den tyska ockupationen därav, samt om hur Sverige tog
emot judiska flyktingar som smugglades ut från Norge och
Danmark, m fl.
Sedan riktade vi uppmärksamheten på Finland och undersökte
kriget vid gränsen med Sovjetunionen, och Sveriges inblandning däri,
samt hur Sverige tog emot tusentals finska krigsbarn (tillsammans
med Danmark). Vi tog reda på krigsbarnens upplevelser under
deras vistelse i Sverige, och hur det blev för dem att återvända
till hemlandet.
Slutligen berör vi Sveriges förhållande till de Baltiska länderna: hur Sverige vägrade ta emot soldater därifrån (båda baltiska och tyska militärflyktingar som sedan hamnade i Sibirien), men också hur Sverige tog emot baltiska civilflyktingar.
2. SVERIGES POSITION ÖVERHUVUDTAGET
2.1 Politik, 2.2 Beredskap, 2.3 Näringslivet, 2.4 Vardagslivet, 2.4.1 Boende, 2.4.2 Kultur
2.1 POLITIK
Före den andra världskriget var Sverige inte en aktiv deltagare i det storpolitiska maktspelet, och utrikespolitik spelade inte någon större roll i den svenska politiken. Istället betraktades inrikespolitiken som huvudsyftet. Efter krigsutbrottet i september 1939 blev frågan däremot >>hur Sverige skulle kunna hålla sig utanför världskriget>> helt dominerande.
Före kriget diskuterade de nordiska länderna om möjliga allianser för att hålla sig utanför stormaktsblockarna. Men efter krigsutbrottet stod Sverige ensamt.
Den svenska regeringen tvingades utöva en svår balansgång när det gällde att ta ställning till de krav som kom från Tysklands sida. Den svenska regeringen måste också ta hänsyn till var gränsen låg för vad en neutral stad skulle kunna tolerera.
2.2 BEREDSKAP
Till skillnad från de flesta europeiska länderna som var direkt inblandade i kriget märktes krigsåren 1939 och framöver som >>beredskapsåren>> i Sverige.
Det skedde en viss mobilisering i samband med krigsutbrottet men, enligt Hadenius i Svensk Politik under 1900-talet var >>organisationen /.../ dålig, vapnen urmodiga och stor oklarheter rådde i samhällsplaneringen över huvudtaget för en sådan omställning>> För många blev den första vintern med sin starka kyla en oerhörd chock, tillsammans med oro för dem som var hemma och ovisshet inför krigsriskerna.
Det dröjde en tid innan Sveriges beredskap var tillfredsställande. Det var först i samband med att kriget vände genom den sovjetiska segern vid Stalingrad, som Sveriges krigsmakt började bli effektiv. Flygplan, stridsvagnar, luftvärn, ubåtar och krigsskep kom fram i allt större mängd.
De första beredskapssoldaterna, eller >>neutralitetsvakterna>> placerades omedelbart på vakt i Norrland. När Tyskland ockuperade Norge, placerades också tusentals soldater längs gränsen mot Norge.
2.3 NÄRINGSLIVET
Industrin och lantbruket blev totalt omorganiserade under krigsåren. Männens arbete togs över av kvinnor, såsom i många länder. De delarna av industrin som hade varit inriktade på export fick nu lägga om produktionen till att passa den inhemska marknaden. Det var också ett stort antal småföretag som växte upp för att bemöta den inhemska marknadens krav.
Försvarsindustrin tvingades till en kraftig utbyggnad. Under de första krigsåren var det en stor efterfrågan på arbetskraft, så stor att den var inflationsdrivande och orsakade ett pris- och lönestopp. Gasmasker tillverkades, skyddsrum iordningställdes och övningar för civilbefolkningen hölls. Allt detta skulle komma till nytta när Sovjetiska plan bombade Stockholm och Strängnäs vid ett tillfälle, och såväl Norrland som Sydsverige utsattes då och då för bombningar. Sverige led givetvis aldrig av kriget på samma sätt som de länderna som var direkt inblandade i kriget.
2.4 VARDAGSLIVET
2.4.1 Boende
Från början av 1930-talet var det gott om lediga lägenheter i de större städerna, men när andra världskriget hade pågått ett par år, förändrades situationen både radikalt och snabbt. Bostadsbyggandet upphörde nästan helt, men flyttningen från landsbygden till storstäderna fortsatte. Statistik uppgjord den 1 juni 1944 utvisade att det fanns ungefär 49 500 flyktingar från Väst- och Östeuropa och Norden. Dessutom befann sig ungefär 50 000 finländska krigsbarn i Sverige. Som en följd av dessa förändringarna började olika myndigheter och intressegrupper att agera för en bred upplysnings- och folkutbildningsverksamhet kring boendet och hemmets skötsel: vandringsutställningar gjordes, och böcker och broschyrer skrevs, medan kurser, föreläsningar och studiecirklar hölls.
2.4.2 Kultur
Krigsårens
artister framträdde i och blev bekanta genom radiosändningar
och filmer, och de uppträdde också i folkparkerna. Populära sångartister
var bl a Harry Brandelius, Lasse Dahlquist och Alice Babs. Det
stora nöjet var emellertid filmen. Det kom mängder av nya
filmer, såväl svenska som utländska, framför allt
amerikanska.
Även idrottsmän blev inkallade till beredskapstjänst, men i
stort sett pågick en normal sportaktivitet i Sverige under krigsåren:
>>Sverige byggde under dessa år upp ett mycket starkt
svenskt fotbollslandslag, som sedermera vid OS 1948 skulle komma
att vinna guldmedalj.>>
3. NORGE
3.1 OCKUPATIONEN
Sveriges överenskommelse med Tyskland beträffande det tyska användandet av det svenska järnvägsnätet.
Tysklands aktion mot Norge och Danmark ägde rum den 9 april 1940. Planen fullföljdes direkt i Danmark, men inte i Norge. Där sänktes tyska kryssare av norska kustbaterier, och stadens ockupation blev försenad så att kungen, regeringen och stortinget hann lämna Oslo.
Tyskarna ville nämligen ha flottbasen på Norges kust för att lättare nå ut på Atlanten under den Brittiska flottan, och när >>transiterings-överenskommelsen>> ingicks i juli 1940 var det Tyskland som segrade kriget. För den svenska utrikesledningen gällde det att acceptera de tyska transiteringskraven därför att det fanns en risk för ett tyskt anfall mot Sverige. Tyskland uppfattades som den potentiella angriparen, som kunde bryta mot Sveriges nationella suveräniteten och neutraliteten, snarare än västmakterna eller Sovjetunionen. Det var hotet från Tyskland som under vissa perioder uppfattades så allvarligt som förorsakade beredskapsmobilisering vid gränsen med Norge.
Från juni 1940 till och med augusti 1943 transporterades drygt två miljoner tyska soldater över svenskt område. Under samma period rullade 10 000 vagnar lastade med tysk krigsmaterial genom Sverige till Norge och Finland.
Komplikationer med transiteringstrafiken fram till våren 1942 gällde bara relationerna till Tyskland men vid denna konjunktur kom transiteringsfrågan i ett nytt läge. Under våren 1942 ställde den brittiska sidan krav på den svenska regeringen, att den måste begränsa transittrafiken. Hösten 1942 kom liknande krav från amerikanerna, medan Sovjetunionen begärde total inställning av de tyska personal och krigsmaterialtransportering. Inom landet växte också både en parlamentarisk och utomparlamentarisk proteströrelse mot trafiken.
Transportfrågan blev ett svårt inrikes- och utrikespolitiskt problem för den svenska regeringen. Transporter av tungt tyskt artillerimaterial och oljeprodukter till ubåtsflottan i Nordnorge och krigsmaterialtransporter till den stridande fronten i Finland innebar militär fördelar för Tyskland.
Möjligheten att Sveriges ställning skulle ställas inför krav i fråga om transiteringstrafiken, om de allierade skulle börja aktion i Danmark och Norge, tillsammans med risken att den tyska krigsmakten också kunde utnyttja transporterna vid ett eventuellt anfall mot Sverige ledde till Sveriges uppsägning av överenskommelsen.
3.2 JUDARNA
Redan 1942 kallades andra världskriget >>utrotningskriget mot judarna>> Historien om Sveriges förhållande till Nazityskland är kanske mest kontroversiell när det gäller just judarna. Under 1930-talet hade den svenska regeringen fört en restriktiv flyktingpolitik som i efterhand utsatts för mycket hård kritik, men å andra sidan gjorde Sverige otvivelaktigt stora och beundransvärda räddningsinsatser i krigets >>elfte timme>>.
Antalet judar som mördades under den nazistiska regimen räknas ha uppgått till c:a 6 miljoner , och det är svårt att begripa >>hur ett sådant monstruöst brott kunde [ha genomförts] så framgångsrikt>>.
Enligt Svanberg och Tydén i >>Sverige och Förintelsen>> var den svenska allmänheten överhuvudtaget välinformerad om de europeiska judarnas situation, som publicerades i allt större omfattning fr o m 1941. En av orsakerna till att Sverige till att börja med inte aktivt agerade kan emellertid vara att det fanns en utbredd tyskvänlighet, och en tendens i högerpressen att >förstå> nazisternas >problem> med judarna. Det är också sannolikt att folk inte ville tro på vad de läste i tidningarna. Det fanns många svenskar i vissa kretsar som var mycket negativt inställda till judisk flyktinginvandring, även efter 1943, något som väl påverkat regeringens invandringspolitik dittills.
Före 1943, när Tysklands slutmål [Hitlers >slutgiltiga lösning>, dvs utrotningen av Europas judar] ännu var oklart, höll tidningar tillbaka mycket av vad de visste, under regeringens tryck. I syfte att upprätthålla neutraliteten belade pressen sig med försiktighet och självcensur. Men det var inte meningen att försöka hindra kunskapen om förintelsen genom denna censurpolitik, fastän den ändå användes i stor utsträckning för att lugna de tyska makthavarna, utan att undvika publicering av detaljer om flyktingmottagandet och om de svenska räddningsaktionerna under krigets senare del.
Det fanns emellertid åtskilliga som från början vände sig mot nazismen och bedrev en mycket aktiv opinionsbildning för judarna och för en generösare flyktingpolitik, t ex författaren Hugo Valentin och journalisten Mia Leche-Löfgren. Också liberala tidningar och vänsterpressen kritiserade Tysklands behandling av judarna mycket hårt. Det fanns till och med personer i riksdagen som hela tiden kraftfullt kritiserade den svenska flyktingpolitiken.
När Kristallnatten inträffades i november 1938, när nazisterna organiserade en våldsam terrorkampanj mot judarna, blev det en tillfällig vändpunkt och det väckte avsky för Tysklands judepolitik i nästan alla läger, och ledde till att den svenska regeringen lättade på invandringsbestämmelserna för judar, fastän tyvärr bara tillfälligt.
Sedan dröjde det till hösten 1941 innan Sverige började tillämpa en mer generös inresepolitik för förföljda judar, men då kunde emellertid mycket få judar ta sig ut ur Tyskland eller de ockuperade länderna.
Den 20 augusti 1942 inkom rapporter från Sveriges konsul i Stettin till utrikesdepartementet om massmord av judar och om dödande med gas; och två dagar senare, den 22 augusti 1942 konfirmerades ryktena: den svenske diplomaten Göran von Otter mötte SS-mannen Kurt Gerstein på ett tåg. I ett samtal berättade Gerstein detaljerat om gasning i förintelselägret Belzen.
Den svenska tidningen Judisk Krönika hade publicerats månad för månad omfattande detaljer om judeförföljelserna, och i september och oktober 1942 började denna publicera nyheter om utrotningen av judar. Det var emellertid deportationen av Norges judar i slutet av 1942, vilken upprörde Sveriges befolkning, som fick den svenska regeringen att börja diskutera möjligheten av att aktivt engagera sig i ett försök att rädda judarna. Svanberg och Tydén uttrycker det så här: >>Det var /.../ då de nazistiska judeförföljelserna kom på nära håll/.../ som den svenska opinionen vaknade. Nu var det omöjligt att vara likgiltig inför det som hände i omvärlden, och det var svårare att förbli tyst.>>
Det bodde omkring 1 500 norska judar i Norge och dessutom 350 judiska flyktingar från kontinenten. Arresteringar hade börjat 1941, men det var 1942 som det kom en allmän arresteringsorder. Många hade lyckats gömma sig, och under november och december lyckades omkring 900 norska judar fly över gränsen till Sverige i hemlighet. Trots detta blev 532 judar deporterade till Auschwitz, och all judisk egendom >konfiskerades>. Det sammanlagda antalet deporterade uppgick till 763, och av dessa blev 739 som mördades, dvs drygt hälften av den judiska befolkningen. Förutom judar deporterades omkring 5 400 andra norrmän till tyska koncentrationsläger, varav 649 dog, men de flesta återvände hem vid slutet av kriget.
Eftersom den svenska pressen inte publicerade detaljer om räddningsaktionerna när de var aktuella, verkar det som om de flesta svenskar trodde att alla Norges judar hade deporterats. I december 1942 förekom det faktiskt flera protestmöten och upprop i Sverige mot nazisternas deportation av Norges judar.
Mellan mars och maj 1943 diskuterade regeringen ivrigt möjligheten att rädda 20 000 polskjudiska barn till Sverige, men flera tidningar hade protesterat mot förslaget redan i december 1942 och projektet genomfördes aldrig. När det gällde invandring av övriga judiska flyktingar var det rädsla för >>ökad arbetslöshet, rastänkande och antisemitism>> som orsakade svenskarnas antijudiska inställning, men det är svårt att förstå varför barnen inte kunde ha blivit mottagna.
Danmark hade varit ockuperat av tyskarna sedan april 1940, men det hade haft en viss grad av självstyre, och antijudiska förordningar som gällde i resten av Europa infördes inte där under de första krigsåren. 1943 var Danmark den enda stat vars judar ännu inte hade deporterats. Men i september samma år började nazisterna planera en aktion mot de danska judarna. Lyckligtvis kom en förvarning: rykten släpptes ut redan dagen innan arresteringarna skulle påbörjas, och drygt 7 500 danska judar räddades dramatiskt till Sverige. Nära 8 000 judar hade bott i Danmark varav 1 500 var flyktingar från resten av Europa. När arresteringarna började fick nazisterna bara tag på 284 till att börja med, och sammanlagt blev det bara 480 som deporterades.
Den 2 oktober 1943 hade Sverige meddelat offentligt att alla danska judar skulle erbjudas fristad i Sverige. Att öppet agera mot Tysklands intressen skulle ha varit otänkbart under de första krigsåren, men nu möttes det inte längre av samma svårigheter. Nu hade kriget vänt för Tyskland som hade mött sina första stora nederlag, och nu var judeutrotningen ett faktum snarare än bara en misstanke: den 14 oktober 1943 talade Erik Brandt om Förintelsen i Sveriges riksdag, när 4 miljoner judar redan antogs ha blivit mördade.
Under det sista krigsåret gjordes flera internationella försök att rädda judar undan Förintelsen. Bland de mest kända av de svenska insatserna är Raoul Wallenbergs handlingar i Ungern. I mars 1944 började det med att ambassadpersonalen på den svenska ambassaden i Budapest beslöt att hjälpa de ungerska judarna. Den 30 juni 1944 telegraferade också Kung Gustav V till den ungerske riksföreståndaren och vädjade om att Ungerns judar skulle räddas, och Wallenberg anlände till Budapest den 9 juli 1944. Wallenberg var verksam med att hjälpa judarna i Ungern, genom att utfärda svenska pass osv, fram till >>försvinnandet>> när han den 17 januari 1945 arresterades av sovjetiska myndigheter i Budapest.
Vid slutet av kriget var det Röda Korsets vita bussarnas färder under greve Folke Bernadottes ledning som förde hem de frisläppte skandinaviska och andra lägerfångarna. De överlevande från koncentrations- och förintelselägren anlände till Sverige maj 1945. Mellan 3 500 och 6 500 av dem var judar, och i juni och juli hämtades ytterligare 10 000 f.d. lägerfångar varav de flesta var skandinaviska och östeuropeiska judar. Sammanlagt räddades c:a 12 000 till 15 000 judar till Sverige under 1945.
4 FINLAND
4.1.1 Vinterkriget
Finland var det första av de nordiska länderna som drogs in i andra världskriget. Tyskland och Sovjetunionen undertecknade en nonaggressionspakt den 23 augusti 1939, vilken innebar ett hemligt tilläggsavtal som delade Östeuropa i en tysk och en Sovjetisk intressesfär. Sovjetunionen skulle erhålla bl a de baltiska staterna och Finland.
Efter c:a två månader tvingades de baltiska staterna att avstå militära baser och inleda biståndspakter med Sovjetunionen. Därför inleddes finsk-sovjetiska förhandlingar i Moskva. Sovjetunionen krävde att Finland skulle ge Sovjetunionen territoriell kompensation, bl a att erlägga ett stycke av Karelska näset och arrendera Hangö vid Finska viken som maritim bas i 30 år.
De finska förhandlarna i Moskva var ense om att Sovjetunionen inte skulle åtnöja sig med detta och förhandlingarna avbröts. Den 30 november marscherade sovjetiska trupper över gränsen på Karelska näset, och på det ockuperade området övertog den finske kommunisten Otto Ville Kuusinen regeringsmakten. Moskva hade brutit de diplomatiska förbindelserna med Finlands lagliga regering i Helsingfors.
Innan kriget hade börjat, ägde ett nordiskt statschefsmöte rum i Stockholm den 18-19 oktober 1939. Sverige ville ge ett intryck av nordisk solidaritet med Finland. Svenskarna lovade också att ge Finland hjälp om det blev angripet. Sverige skulle nämligen ha uppfattat det som ett hot mot sin säkerhet om Finland förlorade sin självständighet. Sveriges statsminister Per Albin Hansson sade emellertid ett definitivt >>nej>> till direkt militär hjälp. Däremot tillät regeringen ett omfattande hjälpprogram som innebar bl a humanitärt bistånd och vapensändningar; t ex, en tredjedel av den svenska jaktplansflottan, fler än 300 kanoner, 90 000 gevär och 42 miljoner gevärspatroner . Dessutom överfördes c:a 8 500 svenska frivilliga till Finland. >>Finlands sak är vår>> var inte bara ett slagord som skulle kunna upprepas vid tusentals Finlandsmöten i Sverige utan hade ett djupt stöd hos folket.
De finska trupperna var vinterutbildade, och under de två första krigsmånaderna Sovjetunionen, trots att de fick några territoriella vinster, led av svåra förluster. Sovjetledningen som hade trott att trupperna skulle bara kunna promenera till Helsingfors, befann sig i ett krig som band många trupper och skadade också stormaktens >>internationella prestige>>.
I början av februari 1940 inledde Sovjetunionen en storoffensiv på Karelska näset, och lyckades göra ett genombrott. Västmakternas sympatier väcktes av Finlands predikament, och England och Frankrike krävde hjälp i form av en expeditionskår till Finland genom Sverige och Norge för att stoppa järnmalmsleverenserna till Tyskland. Under dessa förhållanden ansåg sig Finland vara tvunget att inleda fredsförhandlingar med Sovjetregeringen.
Ett fredsfördrag undertecknades i Moskva den 12 mars 1940, och priset för det blev högt. Finland avstod flera öar i Finska viken till Sovjetunionen, och Hangöområdet utarrenderades, tillsammans med ett stort område i sydost (vilket innebar Viborg och Sortavala) samt ett mindre område kring Kalla i norra Finland och delar av Fiskarhalvön vid Norra Ishavet. Antalet invånare i dessa områden uppgick till 11% av Finlands befolkning. De flyttade över gränsen till den finska sidan och inplacerades i näringslivet.
4.1.2 Fortsättningskriget
I augusti 1940 gjorde finnarna en överenskommelse med tyskarna; Finland skulle få vapenleveranser från Tyskland, och tyskarna skulle få lov att transportera trupper över finsk territorium till Norge.
Sveriges avtal med tyskarna gällde bara transitering av trupperna, till skillnad med Finland som också lät tyskarna hålla mindre baser i sitt territorium. Tyskland inledde sitt anfall mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 och samma dag förklarade Hitler, att tyska trupper nu stod vid Ishavskusten tillsammans med sina finska kamrater, >>beslutna att försvara Finlands territorium.>>
>Fortsättningskriget> började den 23 juni 1941 när sovjetiska planer bombade Finland. I början av kriget var de finska trupperna framgångsrika, de sovjetiska armén var snabbt bortom 1939 gränser. Finnarna fortsatte till Östkarelen till floden Svir. Finska armén gjorde halt i slutet av året 1941, och fronten stod där ganska lugnt till sommaren 1944.
Efter slaget vid Stalingrad på vintern 1942-43 stod det klart att Tyskland skulle förlora kriget. Därför måste Finland agera i förhållande till sin front, för att undvika samma öde som Tyskland.
I april 1944 inledde den finska regeringen förhandlingar med Moskva. Finska armén höll sin position vid Svir, och därför accepterade Finland inte Moskvas förslag som krävde, att Finland godkände Moskvafredens gränslinje att avträda Petsamoområdet i norr, ställa sin armé på fredsfot, betala ett krigsskadestånd på 600 miljoner dollar samt att inom en månad driva ut de tyska trupperna från finskt territorium.
På sommaren 1944 var tyskarna i stora svårigheter på västfronten, och dessutom ökade Finlands frihetsrörelse. Ungefär samtidigt började Sovjetunionen en stor offensiv på Karelska näset. De finska trupperna var tvungna att dra sig tillbaka och lämna Östkarelen. Sovjetunionen bröt igenom de finska linjerna på näset och erövrade Viborg. När Finland hörde sig för om hon kunde räkna med militärt bistånd från Sverige, kunde Sverige inte lova ens så mycket hjälp som under vinterkriget. Finland måste nu begära fred.
Den finske presidenten Ryti och den tyske utrikesministern Ribbentrop träffade en överenskommelse som gav Finland vapenleveranser och flyg understöd från Tyskland. Som motprestation lovade Ryti att Finland inte skulle sluta separatfred utan Tysklands medgivande.
Både Sovjetunionens behov för trupperna på västfronten mot tyskarna och den hjälpen som Finland fick från tyskarna stabiliserade fronten. I början av augusti avgick Ryti som president och Carl Gustav Mannerheim, som var finska arméns överbefälhavare under krigen, blev hans efterträdare. Överenskommelsen mellan Ryti och Ribbentrop uppfattades som personlig, så Mannerheim ansåg att han var fri från den och började underhandlingar med Sovjetunionen. Nu var tyskarna för svaga för att angripa. På grund av detta är Mannerheim en av de mest betydelsefulla personerna i den fria Finlands historia.
Den 19 september 1944 slöts vapenstillestånd mellan Finland och Sovjetunionen. Finland måste acceptera samma villkor som diskuterats i april. Moskvafredens gränser var giltiga och den karelska befolkningen måste evakueras igen. Finland måste avträda andra områden och måste lova att föra en vänskaplig politik mot Sovjetunionen och upplösa alla fascistiska organisationer. Nu var det klart att Finland tillhörde den Sovjetiska intressesfären, och finnarna fruktade att Finland skulle komma att införlivas med Sovjetunionen liksom de baltiska länderna. En slutlig fred mellan Finland och Sovjetunionen slöts i Paris 1947.
4.2 FINSKA KRIGSBARN
Flyttningen av cirka 70 000 finska krigsbarn mellan 1939 och 1944 har kallats >>världens största barnförflyttning>> . De allra flesta kom till Sverige, men av de 70 000 kom 4 000 till Danmark, och ett par hundra till Norge .
Den 5 december 1939 bildades Centrala Finlandshjälpen med hjälp av frivilliga organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Frälsningsarmén, Sveriges Lottakår, Suomibyrån, Rotary m.fl. Upprop sändes via massmedia ut till svenska familjer som kunde vara villiga att öppna sina hem för finska flyktingar, och efter bara ett par månader hade man registrerat mer än 15 000 hem. Finska lottor engagerades för att sortera ut och registrera de barn som skulle få åka med. Barnen samlades upp och försågs med namnlappar och fördes sedan med tåg till Åbo där fartyg låg och väntade.
I det längsta hade föräldrarna - främst mödrarna, eftersom männen låg vid fronten - försökt behålla sina barn hemma, men genom en ganska intensiv propaganda blev de upplysta om att barnen behövde fly undan krigets fara: att det alltså gällde liv och död.
Staten ställde upp med fria järnvägsresor för flyktingar och med fri frakt för deras bagage, och den 13 december kom den första transporten flyktingar från Åbo till Stockholm och turerna fortsatte sedan med last efter last. När vapenvilan undertecknades den 13 mars 1940 hade fler än 9 000 barn transporterats över till tryggheten i Sverige, och så blev det dags att omorganisera och inleda resorna åt andra hållet.
Från början hade man trott att vistelsen i Sverige bara skulle vara en kort tid, och då, efter vinterkriget slutade skickades några barn hem, men det visade sig bara vara en kort andhämtningspaus och, när striderna bröt ut på nytt, sändes barnen iväg igen. Många for fram och tillbaka flera gånger.
Januari 1941 bildades >>kommittén för finska sommarbarn>> på grund av livsmedelsbrist i Finland. Främst förskolebarn mellan två och sju år skulle få resa för att under några månader äta upp sig i lugn och ro. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 700 barn till.
1943 hade Läget i Finland stabiliserats och alla barn i skolåldern skulle hem för att fortsätta sin skolgång i finska skolor. Sommarbarnskommittén bytte namn till >>Hjälpkommittén för Finlands Barn>>. De hann ta hem drygt 14 000 när krig utbröt på nytt och barnen än en gång måste transporteras till Sverige.
På kort tid hade barnen hunnit ställa om sig och anpassa sig till sina nya förhållanden och blivit medlemmar i sina svenska familjer, men de hann aldrig riktigt slå sig till ro någonstans förrän de skulle iväg på resa igen. När hemtransporterna började på allvar 1946 hade barnens hem blivit Sverige, deras språk svenska, och deras familjer svenska. Återkomsten till Finland blev alltså svår för krigsbarnen, och det var många som hade varit så unga och varit borta så länge - ett inte obetydligt antal barn blev kvar i sitt nya fastän tillfälliga hemland i fler än 5 år och deras egna riktiga föräldrar hade blivit främlingar. Gemenskapen med Finland (speciellt det finska språket) hade försvunnit när barnen hade varit i Sverige så länge.
Barnen räddades undan faran från bombningarna, och också från den svåra bristen på mat. De allra flesta möttes av vänlighet och omtanke, och många fick det också bra både ekonomiskt och känslomässigt, men själva skilsmässan mellan barnen och föräldrarna och även syskon ledde till psykiska problem bland många av barnen, bl a rotlöshet, bristande självkänsla, kontaktlöshet och en >>inre oförklarlig otrygghet>>.
Inte heller hade det varit lätt för de finska föräldrarna att sätta sitt barns bästa före sitt eget och skicka barnen till Sverige mot okända öden och på obestämd tid, eller för de svenska fosterföräldrarna att lära älska barnen och sedan vara tvungna att sända dem tillbaka igen.
I mitten av 1970-talet, när de finska krigsbarnen hade blivit vuxna, blossade en upphetsad debatt upp kring de finska barnförflyttningarna. Hur många av de förflyttade barnen skulle ha överlevt krigsåren om de stannat i hemlandet? Varför kunde inte de välvilliga grannarna ha skickat stöd till Finland istället så att barnen hade kunnat skyddas i sin ursprungliga miljö och höra sitt eget språk? Det är möjligt att svenskarna skulle ha varit ovilliga att sända hjälp utomlands, medan många var villiga att öppna sina hem åt barn som de alltså kunde se i verkligheten. Politiskt sett var den sorts hjälp också naturligtvis synligare än att skicka pengar. Men det är lätt att vara efterklok, och det är svårt att veta med säkerhet hur många barn skulle ha dött eller skadats om de inte hade kommit till Sverige.
Pertti Kavén, själv en f.d. krigsbarn påstår trots allt i 70.000 Små öden att >>Det var få länder som visade sina krigsdrabbade grannar en så djup sympati och en så stark vilja att hjälpa som Sverige i sitt förhållande till Finland under andra världskriget>>
5.1 Civilflyktingar, 5.2 Militärflyktingar
5.1 CIVILFLYKTINGAR
År 1940 bröt Sovjetunionen icke-angreppspakterna och besatte Baltikum. Deportationer, förföljelser och utrotning av militärer, intelligens, arbetare och bönder följde. I NKVD: Sovjetunionen källare och fängelser mördades flera tusen människor - män, kvinnor, barn.
Den tyska ockupationen 1941 innebar ingen befrielse. Tyskarna gjorde allt för att ansluta Baltikum till >Stortyskland>. De tyska metoderna för att tvinga balterna till tysk krigstjänst innebar indragning av livsmedelsransoner och hot om deportation, koncentrationsläger eller fängelse för den inkallades familj.
Dessa händelser orsakade balternas flytt till Sverige. Fram till sommaren 1944 hade omkring 1 500 baltiska flyktingar kommit till Sverige. Med början på sensommaren 1944 ökade tempot. Fler än 20 000 baltiska flyktingar, flydde till Sverige, mestadels från Baltikum, men också genom Finland. Denna masstillströmning ledde till uppmärksamhet från den sovjetiska sidan. Alla baltiska flyktingar måste återvända, deklarerades det för den svenska Moskvaministern Söderblom. De baltiska flyktingarna i Sverige var för sovjetregeringen ingen efterhandsfråga. Sovjetunionens prestige krävde att de alla återvände. Det blev ett krav för goda svensk-sovjetiska förbindelser. Svensk taktik i handlingen blev emellertid att ligga lågt och söka undvika direkta konfrontationer.
Flyktingarna tillfrågades om de önskade återvända eller inte, och utlänningskommissionen meddelade resultatet: att av 16 300 hade endast något hundratal anmält sig för hemresa. Regeringen fortsatte sina bemödanden att övertyga de makthavande i Moskva om att den var precis lika angelägen som Sovjetregeringen att se flyktingar resa tillbaka - endast att den på principiella grunder inte kunde tvinga dem därtill. Sovjetregeringen kunde inte förstå, varför de baltiska flyktingarna mottagits så väl: fått understöd, arbete, skol- och högskoleplatser - förhållanden som givetvis bidragit till att de inte ville återvända. Den svenska regeringen upprepade att ingen flykting skulle tvingas återresa mot sin vilja.
Det dröjde till år 1945 och då blev frågan om de baltiska civila flyktingarna helt överskuggad av frågan om de baltiska militärinternerna. Denna blev ett betydligt svårare prov för den svenska regeringen.
Den tyska krigsmaktens kapitulation mottogs den 7/ 8 maj 1945. Redan innan den hade militärpersonal från stridande tyska förband i Kurland och vid Gdansk sökt sig till Sverige och internerats här. Det var vanligt att tyska soldater försökte att undgå sovjetisk krigsfångenskap och i stället sökte sig till de västallierade. Med visshet om att en nära kapitulation kunde förväntas ökade antalet militärflyktingar. Alldeles före kapitulationen beslöt den svenska regeringen att generellt avvisa alla flyktingar från den tyska krigsmakten.
Under dagarna kring 7-8 maj anlände till svenskt territorium, framför allt ifrån Kurland till Gotland, ungefär 3 000 tysk eller tyskkontrollerad militärpersonal, som omhändertogs och internerades. Internerna fördelades i läger, och fördelning på nationaliteter visade att antalet balter som internerades uppgick till 160 utav en total summa på 3 110.
Den 2 juni beslöt Sovjetregeringen att all tysk och tyskkontrollerad militärpersonal som flytt till Sverige, skulle utlämnas till Sovjetunionen. De västallierades syn på utelämnande till Sovjetunionen var följande: I Norge fick repatrianter uppgiva var de var bosatt. Om bosättningsorten inte låg inom Sovjetunionens gränser före september 1939, fick de uppgiva om de önskade sändas till Sovjetunionen eller inte. Om man inte ville sändas skulle man få stanna i Norge. Amerikanernas inställning var att de västallierade kategoriskt vägrade och i fortsättningen skulle komma att vägra att utlämna några personer alls som inte varit sovjetmedborgare den 1 september 1939.
Sverige, som redan i meningsutbytena om de baltiska civilflyktingarna hade en besvärlig kontakt gentemot Moskva, ville förebygga att denna breddades genom vidare skriftväxling om tyska och tyskkontrollerade militärinterner. Kanske kan man som ytterligare motiv bakom detta se att ett långtgående utlämningsbeslut i fråga om militärinternerna skulle minska det sovjetiska trycket på de civila baltflyktingarnas repatriering.
I slutet av september kom Sovjetunionen och Sverige överens om att de sista dagarna i oktober vore en lämplig tid för avtransport av interner. Alla handlingar och förberedelser pågick inte offentligt för att undvika panik i internlägren. Först kom sovjetiska radiosändningar, där det meddelades att de internerade skulle utlämnas och bestraffas. I mitten av november började pressen närma sig problemet. Det var troligen genom intresset som balterna i Sverige visade för sina internerade landsmän, som nyheten kom till offentligheten. En ökande opinion mot utlämningen tog sig också uttryck i olika manifestationer - möten och demonstrationer.
Även Kung Gustav sände en personlig vädjan till Stalin att uppskjuta baltinternernas avhämtande i ett år. Svaret lämnades efter några dagar - ett blankt >>nej>>
Den 22 november hade baltlägret beslutat påbörja en matstrejk: >>hungerstrejken>> skulle brytas omedelbart vid en för dem godtagbar humanitär lösning av frågan.
Det Sovjetiska transportfartyget kom försenad den 26 november. Regeringen hade bestämt att i varje fall undantaga balterna från utlämningen genom att låta föra dem till sjukhus och sålunda utnyttja det från sovjetisk sida ställda villkoret, att de utlämnade skulle vara friska. Det blev ett ganska stort antal tyskar som i hast skickades iväg. Under tiden 25-29 november 1945 blev det 3 fall av självmord och 20-25 försök, samt 2 fall av stympning.
Baltikum var ockuperat av SSSR. Själva hade de genom omständigheternas spel blivit internerade som soldater i den andra (dvs tyska) ockupationsmaktens uniform. Över 30 000 av deras landsmän hade mottagits som civila flyktingar och fått asylrätt. Det är svårt att förstå, varför just denna lilla grupp skulle varit militärt internerad i Sverige. Någon önskan att kämpa på tysk sida hade de i allmänhet inte haft. Det var sitt lands försvar mot ny sovjetisk ockupation, som de dragit på sig den tyska uniformen.
Balterna var fast beslutna att inte återvända levande. De vädjade om asylrätt som civilflyktingar eller utlämning till USAs eller Storbritanniens arméer.
1610 tyska militära flyktingar lämnade den 3 december Trelleborg ombord på det sovjetiska fartyget >> Kuban>>. 7 hade dött under utlämningen. 21 satt i fängelse. En 50-tal hade rymt eller saknades, och 1 025 vistades på sjukhus.
Efter detta trodde nog många på en ändring men den 9 december kom ett sovjetiskt lasarettfartyg >>Bjeloostov>> till Trelleborg, vilket visar hur ytterligt angelägna de sovjetiska representanterna var att få så många som möjligt överförda.
Den 14-16 december ägde en ny utlämning rum. Denna gång utlämnades 528 soldater, också bara tyska. Den sista utlämningen som kan betecknas som >baltutlämningen> ägde rum den 25 januari 1946. Vid det tillfället utlämnades också fler tyskar än balter. Då avtransporterades 234 tyskar och 146 balter.
Självmord och andra våldsamheter i Trelleborg, som vid utlämningen utspelades inför allmän åsyn och som inte kunde förhindras trots ett stort antal poliser visade bättre än all muntlig argumentering vad de utlämnade hade för uppfattning om sitt kommande öde i sovjet.
40 interner (varav 4 balter) undantogs som obotligt sjuka, och 32 (varav 4 balter) som tills vidare ej transportabla. Sovjetsidan fortsatte en tid att begära den i varje fall, men den svenska regeringen uppfattade utlämningsfrågan som avslutad i och med transporten den 25 januari.
De civila och militära som var kvar var inte alla säkra på den svenska regeringens vilja eller förmåga att stå emot nya sovjetiska påstötningar om deras återvändande. Från 1945 in på 1950-talet lämnade flera tusen Sverige, med resmålen Storbritannien, Kanada och USA.
Å den ena sidan, har uppsatsen blivit dels en sorglig skildring om hur Sveriges neutralitetspolitik verkade (åtminstone vid första anblicken) svika dess grannländer (när man tittar närmare så upptäcker man kanske att så inte var fallet: det kan sägas att Sverige gjorde allt vad hon kunde inom neutralitetens gränser); å den andra sidan har den också blivit en berättelse om vad den svenska tryggheten betydde för tusentals flyktingar.
En allmän uppfattning är, att ett land som håller sig utanför krig och inte tar ställning för någondera sidan, är neutralt. Enligt Östen Undén, är neutralitetspolitik emellertid >>/.../ inte någon formel som gäller för evärdliga tider utan hänsyn till utvecklingen i övrigt.>> Sveriges ställning under andra världskriget verkar ha varit närmast >>icke-krigförande>>. Om det förekom avvikelser från en strikt neutralitet blev de aldrig så stora att de föranledde någon av de stridande parterna att bryta Sveriges fred.
Om Sveriges grannländer blev besvikna med Sveriges agerande under andra världs kriget vore det inte helt obegripligt. Men det är också värt att tänka på att, om inte Sverige hade hållit sig ‘neutralt’ utan kämpat emot Tyskland, skulle det väl ha gått ännu värre för grannländerna: inte minst skulle tusentals judiska och andra flyktingar inte kunnat undvika faran i deras hemländer, och ännu fler krigsbarn skulle inte kunnat räddas om det varit krig också i Sverige, och den humanitära verksamheten som Sverige utövade under krigsåren stärkte otvivelaktigt grunden för nordiskt samarbete under efterkrigstiden.
©
Sharon Mortemore
Updated:- 10 April, 1999